Åldersnoja
Om tolv dagar så fyller jag 53 år. Jag sitter här hemma och känner enbart en otroligt tacksamhet över att jag har fått den här möjligheten att finnas här och nu och åldras. Jag är helt osminkad och ler när jag ser mina skrattrynkor kring ögonen för de är ett bevis på att jag har fått uppleva många glada stunder i mitt liv. Att jag ser trött ut på ögonen gör mig inget för trots allt så är de ändå fungerande och tack vare dem så har jag fått sett så mycket vackert och det vackraste är nog att jag har fått se mina barn växa upp. Jag har små gråa hårstrån, men jag färgar aldrig håret. De gråa hårstråna skvallrar om att jag har blivit äldre. Jag är tacksam för varenda hårstrå på mitt huvud oavsett färg på det.
Jag hade förmånen att ha unga och pigga morföräldrar eftersom mina egna föräldrar var väldigt unga när jag föddes. En stor del av min uppväxt har tillbringats tillsammans med dem. Det här är bilder på mig och min underbara älskade mormor.
Här är en bild på mig, mamma, min mormor och min gammelmormor. Jag är så tacksam över att jag har fått uppleva stunder tillsammans med dem.
När jag var tonåring så var jag så trygg i min övertygelse att mina barn skulle växa upp och också få träffa sin gammelmormor, men livet blir inte alltid som man har förväntat sig. När jag var 23 år somnade min älskade mormor in efter en hård och långdragen kamp mot cancer. Hon fick inte uppleva sin 63-årsdag. Sorgen efter mormor har varit enorm och jag saknar henne fortfarande. Idag skulle mormor fyllt 93 år så jag ska bort till graven med rosor lite senare.
Det här är bilder på min pappa och mig. Pappa var bara 19 år när jag föddes. Det var en självklarhet för mig att pappa skulle finnas typ för alltid eftersom vi nästan var jämngamla. Under tonåren var vi som katt och råtta, men nu som vuxen inser jag ju att pappa bara var rädd om mig och därför hade åsikter om saker jag ville göra. Pappa har lärt mig det mesta som gör att jag idag är en självständig person som vill klara av saker själv. Pappa var noga med att låta mig själv göra sakerna som jag bad honom att visa mig hur man skulle göra och det är jag tacksam för. Pappa var den som jag ringde även efter att jag själv hade skaffat familj när jag undrade över något.
Trots min övertygelse om att pappa alltid skulle finnas vid min sida så blev det inte så. Det året då pappa skulle ha fyllt 53 år så somnade han in med sin hand i min på sjukhuset. Prostatacancern tog min pappa från mig några månader innan jag skulle ha fyllt 34 år. Jag saknar pappa otroligt mycket och tycker att livet ibland blir väldigt orättvist när unga människor inte får möjligheten att åldras.
Det här är det sista födelsedagskortet med familjen samlad med leenden. Min lillebror Fredrik i mamma Annas famn, mormor Guje, lillebror Daniel, pappa Bosse, morfar Yngve och jag. Vi firade min 21-årsdag hemma hos mig.
Med det här inlägget vill jag ha sagt att jag lider inte av någon åldersnoja utan jag är tacksam över varje sekund jag får leva och åldras. Det är inte alla som får det.
Nu tar bloggen helg så vi hörs igen om några dagar! Kram 🩷
Så fina bilder!